Två filmer kallade Naza berättar olika historier om kriget i Gaza

Två filmer, en förkortning

År 2026 kom två dokumentärer under nästan samma namn. Båda tar «Naza» från IDF:s vardagliga hebreiska förkortning för נזק אגבי, נז״א (nezek agavi), sidoverkan: tillfällig skada på civila när ett militärt mål träffas. Det ordförrådet är inte ett erkännande av avsikt. Enligt väpnad konflikts rätt får en anfallare slå till mot ett lagligt militärt mål även när viss skada på civila väntas, förutsatt att anfallet riktas mot målet och att den tillfälliga skadan inte är orimlig i förhållande till den väntade militära fördelen; en befälhavare förväntas också avbryta eller skjuta upp ett anfall om det blir uppenbart att den tillfälliga skadan skulle vara orimlig. Att uppskatta sådan skada är hur en styrka som följer lagen försöker hålla ett anfall inom de reglerna. Venedigfilmen behandlar ordet som nyckeln till ett system för massdödande av civila. Den senare israeliska filmen behandlar samma ord som startpunkt för en annan redogörelse för hur kriget i Gaza fördes. Läsarna kan se båda och avgöra vilket vittnesmål, och vilket material på duken, de finner mer trovärdigt.

Den första filmen, NAZA, skrevs och regisserades av de israeliska journalisterna Yuval Abraham och Rachel Szor, tidigare medregissörer till den Oscarvinnande No Other Land. Den lades sent till den officiella tävlingen vid den 83:e filmfestivalen i Venedig, hade premiär den 10 september 2026 och vann juryns specialpris två dagar senare. Festival- och branschbevakning kopplar produktionen till Storbritannien; The New York Times rapporterade att den samproducerades av The Guardian, och CNN nämnde Jonathan Glazer som exekutiv producent. The New York Times och Breitbart beskrev en 80-minutersfilm; The Free Press, CNN, Fox News och The New York Times rapporterade 25 minuters stående ovationer vid premiären. Festivalmottagandet är inte omstritt. Omstritt är det som de anonyma talarna påstår.

Den andra filmen, Naza: Den sanna historien, släpptes på nätet i början av oktober 2026. Ett inlägg som namngav upphovspersonerna räknade upp överstelöjtnant i IDF:s reserv Roi Danino, Hagai Gutman och Ariel Averbuch. The Jerusalem Post presenterade verket som en motfilm «riktad direkt mot att misskreditera påståendena» i Venedigdokumentären. Den är ingen festivaltitel. Den gjordes för att möta Venedigfilmen på samma mark: ordet «Naza», israeliskt militärt tal och anklagelsen att måluttagningen i Gaza blev en licens att döda civila.

Vem som talar och hur kameran används

Båda diskussionerna om Venedigfilmen återvänder till samma visuella upplägg. The Financial Times beskrev Abraham på ett tak i Tel Aviv på natten, när han tar vittnesmål från människor vars ansikten ligger i skugga, med lägenhetsfönster i inklippen. The New York Times rapporterade 24 personer beskrivna som israeliska underrättelseofficerare och soldater, oidentifierade, med ändrade ansikten och röster. Recensenter och stillbilder visar talarna som mörka silhuetter. IDF sade senare att man inte kunde verifiera vilka de personerna var. The Jerusalem Post rapporterade arméns ståndpunkt: filmen vilar på overifierbara anonyma vittnesmål och innehåller juridiska felaktigheter, och utbildade militära och juridiska tjänstemän, inte en algoritm, fattar anfallsbeslut och bedömer skada på civila. The New York Times citerade militären som klandrade «anonyma vittnesmål från personer vars identitet inte kan verifieras».

Den sanna historien byter vittneslistan även där den står på liknande retorisk mark. The Jerusalem Post ramade in den som en uttrycklig vederläggning. Marknadsföringsinlägg sade att den erbjöd en redogörelse i första hand avsedd att «ställa fakta till rätta» om kriget mot Hamas. Filmerna ber alltså tittaren att lita på olika slags källor: icke namngivna personer vars grader inte kan kontrolleras, mot personer som vederläggningen presenterar som villiga att tala som befälhavare och underrättelseofficerare, fortfarande inom krigets säkerhetsgränser. Inget av formaten bevisar i sig en policy för måluttagning.

Vad varje film påstår och vad den visar

Abrahams och Szors film, så som The Free Press, The New York Times, CNN och The Financial Times sammanfattar den, hävdar att civila dödsfall i Gaza inte var en oavsiktlig biprodukt av striden mot Hamas utan var inbyggda i måluttagningen. De intervjuade uppges beskriva «Naza»-tal, väntade civila dödsfall knutna till ett mål; användning av övervakning och, i filmens redogörelse, artificiell intelligens; och en process där hem och familjer var lättare att slå till mot än terrorister i öppen terräng. The New York Times rapporterade att en talare sade att Israel medvetet hade inlett anfall som dödade 20, 30 eller till och med 300 civila, och att godkännande i ett fall gavs för ett anfall som kunde döda 500. Det är påståenden som anonyma talare gjorde inför kameran, inte domstolsavgöranden. The Free Press noterade att chocken över det blotta faktum att IDF uppskattade civila dödsfall före ett anfall inte i sig förvandlar de dödsfallen till uppsåtligt mord; att beräkna väntad tillfällig skada är vad distinktion och proportionalitet kräver.

IDF:s linje som publicerades den 1 oktober 2026 svarade offentligt. Inlägg som cirkulerade den dagen citerade armén: filmen «ger en förvrängd, vilseledande och oärlig bild av IDF:s process för målplanering och anfall» och hänvisade läsarna till ett fullständigt skriftligt svar. Tidigare rapporterade The New York Times att militären, som sade att den bara hade sett utdrag, förnekade att den planerat, godkänt eller genomfört ett anfall där 500 civila eller ett antal nära det förutsågs bli dödade, och sade att den hade handlat i enlighet med internationell rätt. Generalstabschefen, generallöjtnant Eyal Zamir, kallade filmen ett verk av «blodanklagelser» och «avsiktliga förvrängningar av verkligheten». Läsarna bör ta det som institutionens försvar, liksom de bör ta anonymt vittnesmål som overifierat tills namn, datum och anfallsakter kan kontrolleras.

Den sanna historien använder inte sin speltid till att processa varje Venedigcitat. The Jerusalem Post presenterade den som ett försök att misskreditera Venedigtesen snarare än att sätta upp den på nytt. Stadskrigsspecialisten John Spencer, i samma debatt om måluttagning, hävdade att att beräkna hur mycket sidoverkan lagen tillåter, och sedan försöka stanna inom den gränsen, är motsatsen till en utrotningspolitik, och att Hamas metod att strida bland civila är utformad för att göra de lagliga beräkningarna till ett politiskt vapen. The New York Times rapporterade att militären och israeliska kommentatorer också klandrade Venedigfilmen för att den inte erkände Hamas strategi att bädda in terrorister och infrastruktur bland civila. Bilder och öppna intervjuer kan också vara selektiva. Den vidare striden om bistånd och hunger är omstridd; en följesedel på den här sajten ställer Hamas och humanitärt bistånd mot beslagtaget material, och en annan redogör för påståendet om svält.

De moraliska kategorierna är inte utbytbara. Den ena filmen frågar om en demokratisk armés system för måluttagning blev en maskin för att döda civila. Den andra frågar om en terroristorganisation som massakrerade israeler den 7 oktober 2023, förde gisslan in i en tät stad och bäddade in sig bland icke-stridande kan bekämpas utan skada på civila. Hamas är inte en stat enligt väpnad konflikts rätt på det sätt Israel är. Internationell rätt binder fortfarande anfallaren till distinktion och proportionalitet. Just därför finns «Naza» som stabsjargong, och därför tog båda filmerna tag i det. Tillfällig skada i ett anfall mot ett militärt mål är inte samma handling som det uppsåtliga mordet på civila den 7 oktober.

Mottagande och var var och en kan ses

Den israeliska officiella reaktionen på Venedigfilmen var hård. Kulturministern Miki Zohar sade att han skulle agera för att återkalla regissörernas medborgarskap och talade om förräderi mot staten, enligt The New York Times och The Jerusalem Post. CNN rapporterade att premiärminister Benjamin Netanyahu hotade att återkalla regissörernas medborgarskap. Breitbart citerade honom om filmens framträdande i Venedig: «Vi bekämpar global antisemitisk uppvigling» och «När det kommer inifrån oss är det helt enkelt outhärdligt». Högerextrema demonstranter samlades utanför Szors föräldrars hem. Festivalkritiker, också i The Financial Times, behandlade filmen som ett väsentligt åtal. Det är politiska och estetiska omdömen, inte en dom över varje anfall.

Den sanna historien presenterades i sin tur både som en kopia och som en vederläggning. The Jerusalem Post kallade den en motfilm. Konton i linje med Israel marknadsförde en gratis strömning och använde frasen «ställa fakta till rätta». En delning från en regering eller ambassad är inte en oberoende verifiering; det är en stat, eller dess vänner, som väljer en berättelse.

Venedigs NAZA är en biofilm och festivaltitel. The New York Times noterade en festivalpremiär i USA den 26 september 2026; CNN listade den bland säsongens mest omtalade dokumentärer. Den är inte den fria strömningen på den här sajten. Den sanna historien är filmen som den här sajten har. Närliggande förklaringar om fritagning av gisslan och anklagelsen om folkmord står bredvid för läsare som vill ha dokument, inte applåder. Se båda. Kontrollera vem som är namngiven. Kontrollera vad armén publicerade. Döm sedan bilderna, inte titeln.