Varför båda filmerna använder ordet Naza

En militär förkortning, inte ett varumärke

Naza är inte ett produktnamn, ett festivalvarumärke eller någons privata ord. På israelisk militärhebreiska är det vardagsförkortningen נז״א, byggd av de första bokstäverna i נזק אגבי (nezek agavi), standardordet för kollateral, eller oavsiktlig, skada. The Free Press sade det på vanligt språk: titeln på Venedig-filmen “är en israelisk militär förkortning härledd från nezek agavi, hebreiska för kollateral skada.” New York Times använde samma härledning och skrev att “NAZA” är “en hebreisk förkortning för nezek agavi, eller kollateral skada.”

Det är vanligt stabsspråk. Hebreiskan markerar förkortningar med gershayim, samma konvention som gör צבא הגנה לישראל till צה״ל. Officerare säger “naza” så som engelsktalande militärer säger “collateral damage estimate.” Ordet namnger ett juridiskt och operativt problem som varje professionell armé måste mäta: om ett lagligt militärt mål träffas kan en viss skada på civila eller civila objekt ändå förväntas. Israels juridiska dokument, arkiverade av Jewish Virtual Library, upprepar den sedvanerättsliga regeln: angrepp är förbjudna när de “förväntas skada civila oproportionerligt i förhållande till den förväntade militära fördelen”, en måttstock hämtad från proportionalitetsprincipen. Samma dokument är tydliga med vad distinktionsprincipen inte kräver. Den “gäller bara avsiktlig målinriktning mot civila, inte oavsiktlig skada på civila under angrepp mot legitima militära mål.” Att beräkna naza är det sätt på vilket en chef försöker tillämpa de reglerna. Det är inte i sig ett bevis för att civila var målet.

Haviv Rettig Gur gjorde samma åtskillnad när han talade om Venedig-filmen. “Att uppskatta civila offer för ett kommande angrepp innan man beordrar det angreppet är obligatoriskt enligt folkrätten,” sade han. “Det är en del av hur man bedömer proportionalitet.” Att behandla den uppskattningen som bevis för att dödandet av civila var syftet, tillade han, är “inte bara fel,” eftersom beräkningen är “bevis för att de gjorde de beräkningar som krävs för att föra ett krig moraliskt.”

Ingen äger en fungerande militär förkortning. Den förekommer i genomgångar, juridisk rådgivning och i argumentationen efter en insats, eftersom IDF, liksom andra västerländska militärer, måste skilja kombattanter från civila och väga oavsiktlig skada. Att använda ordet ger inte upphovsrätt till den offentliga debatten om ordet.

Två filmer, ett offentligt ord

Två dokumentärer bär nu den förkortningen, eftersom båda, från motsatta håll, argumenterar om hur Israel stred mot Hamas i Gaza och hur skada på civila ska förstås.

Den första, NAZA, skrevs och regisserades av Yuval Abraham och Rachel Szor. The Free Press rapporterade att den hade premiär på filmfestivalen i Venedig den 10 september 2026 och vann juryns särskilda pris. Fox News placerade den premiären på den 83:e festivalen i Venedig. New York Times och Breitbart beskrev båda en film på 80 minuter. The Times skrev att den “består av intervjuer med 24 personer beskrivna som israeliska underrättelseofficerare och soldater” som i filmens egen synopsis presenterades som avslöjande “systemen bakom Israels beräknade massdödande av palestinska civila i Gaza.” De talande identifierades inte. NPR:s Fresh Air rapporterade likaså två dussin anonyma intervjuer, filmade på natten på tak i Tel Aviv, med ändrat utseende och ändrade röster. Det är filmskaparnas och festivalens påståenden, inte en domstols konstateranden.

Den israeliska militären, som The Times sade bara hade sett utdrag, “hudflängde dokumentären för att den visar anonyma vittnesmål ‘från personer vars identitet inte kan verifieras.’” Den tillbakavisade också en bestämd anklagelse om att ett angrepp hade godkänts med omkring 500 förväntade civila döda, och sade att den “aldrig planerade, godkände eller genomförde ett angrepp i Gaza där 500 civila eller något nära det talet förväntades dödas,” och att den hade “handlat i enlighet med folkrätten.” The Times tillade att militären och israeliska kommentatorer klandrade filmen för att den inte erkände Hamas strategi att bädda in terrorister och infrastruktur bland civila. I en separat rapport i Jerusalem Post skrev tidningen att IDF “avvisar NAZA:s påståenden om att artificiell intelligens driver måluttagningen i Gaza,” och att “utbildade militära och juridiska tjänstemän fattar beslut om angrepp och bedömer skada på civila.”

När det gäller artificiell intelligens stämmer den militära hållningen med den redogörelse som brigadgeneral (res.) Jacob Nagel gav i en essä i Jerusalem Post, återpublicerad av Foundation for Defense of Democracies. “Militära order och procedurer förbjuder uttryckligen att man förlitar sig uteslutande på tillämpningar av artificiell intelligens i situationer som rör människoliv, utan mänsklig medverkan,” skrev han. “Algoritmer baserade på artificiell intelligens fattar inte beslut om att inleda ett angrepp.” Behörig personal fattar de besluten “under nära juridisk tillsyn.” Filmens titel är därför inte namnet på ett system med artificiell intelligens. Det är namnet på det problem med kollateral skada som de mänskliga beslutsfattarna måste mäta.

Den andra filmen är Naza: Den sanna historien. Den 2 oktober 2026 rapporterade Jerusalem Post att “en motfilm med titeln ‘Naza: Den sanna historien’ är riktad direkt mot att misskreditera de påståenden som görs i dokumentären ‘NAZA.’” Andra texter samma vecka beskrev den som en nyligen utgiven israelisk dokumentär, erbjuden som en uppteckning av kriget mot Hamas i Gaza. Venedig-filmen hade redan haft premiär, belönats och rapporterats brett i mitten av september. Genmälet cirkulerade i början av oktober. Tittare kan föredra den ena tolkningen. De kan inte låtsas att det hebreiska ordet uppfanns i Venedig.

Den gemensamma titeln är därför ingen gåta. Båda filmerna handlar om naza. Den ena behandlar förkortningen som namnet på ett brott. Den andra behandlar den som namnet på en rättslig begränsning under vilken en demokrati stred mot en terroristorganisation som bäddar in sig bland civila.

Påståendet att titeln valdes för att dölja den andra filmen

Efter att genmälet kom fram sade en del kritiker att den sammanfallande titeln var ett kapande: att Naza: Den sanna historien var gjord för att leda bort uppmärksamheten eller för att begrava Venedig-filmen. Det är en rättvis beskrivning av ett polemiskt val. Det är inte bevis på fördöljande.

En titel vald för att dölja ett annat verk skulle inte lägga till orden “Den sanna historien.” De orden tillkännager en tvist. De säger till en sökmotor, en journalist och en skeptisk tittare att det finns en andra framställning. Den som kunde hitta prisvinnaren kunde fortfarande hitta den. Den längre titeln är det sätt på vilket den andra filmen vägrar att ge upp det begrepp som den första filmen hade gjort till ett åtal.

Det finns också en enklare hebreisk poäng. Abraham och Szor myntade inte נז״א; de lånade en stabsförkortning och bad publiken höra den som en anklagelse. Genmälet lånade samma offentliga förkortning och bad publiken höra den som det den är i militär rätt: oavsiktlig skada, som måste begränsas, inte en synonym för avsikt att döda civila. Genmälen behåller ofta det ord de bestrider. Det är argumentation, inte identitetsstöld.

Skeptiker bör ändå se båda och bör inte blanda ihop marknadsföring, insamling eller reservgrad med en dom över bilderna. Militärmaktens skriftliga invändningar mot Venedig-filmen och ett genmäle byggt som en motberättelse är skilda saker. Detsamma gäller anonymt vittnesmål och ett befäl som lämnats till protokollet. Det ärliga provet är inte vem som använde förkortningen först på en affisch. Det är vilken framställning som kan kontrolleras.

Så skiljer man dem åt

Längd och eftertexter är det snabbaste filtret. Abrahams och Szors NAZA är en festivalfilm på 80 minuter, som New York Times och Breitbart rapporterade, byggd på 24 intervjuer med dold identitet och ett pris från Venedig. Naza: Den sanna historien är den senare oberoende motfilmen, namngiven på duken och på filmsidan. Om slutkortet säger “Den sanna historien” är det genmälet. Om speltiden är nära åttio minuter och de talande är fullt anonymiserade rakt igenom är det Venedig-filmen.

Den djupare skillnaden är det påstående varje film gör om naza. Venedig-filmen, i militärens redogörelse för de utdrag den såg, behandlar förväntad oavsiktlig skada och anonyma beskrivningar av målsystem som om de bevisade en politik för beräknat massdödande. Militärmaktens svar är att oavsiktlig skada från angrepp riktade mot terrormål inte är avsikt, att Hamas strider inifrån civilbefolkningen och att allvarliga anklagelser kräver vittnen som kan identifieras. Den humanitära folkrätten ligger närmare den andra grammatiken. American Jewish Committee sammanfattar proportionalitet som ett förbud mot angrepp “som kan förväntas orsaka oavsiktlig förlust av civila liv, skada på civila eller oproportionerlig skada på civila hem och byggnader som skulle gå utöver den förväntade militära fördel som söks med angreppet.” Israels egna juridiska dokument, arkiverade av Jewish Virtual Library, har länge angett samma följd: distinktion, proportionalitet, försiktighetsåtgärder och regeln att ett militärt mål inte blir immunt för att en försvarare har placerat det i ett civilt område. “Den civila befolkningens eller enskilda civilas närvaro eller förflyttningar får inte användas för att göra vissa punkter eller områden immuna mot militära operationer,” påminner de dokumenten. John Spencer, när han talade med Breitbart om Venedig-filmen, sade den operativa poängen på ett enklare språk: att beräkna hur mycket kollateral skada lagen tillåter är inte bevis för en politik som maximerar civila dödsfall; det är det sätt på vilket en styrka försöker stanna innanför lagen.

Inget av det avgör varje omtvistat angrepp. Krigets offerantal är fortfarande omtvistade mellan hälsomyndigheter som styrs av Hamas, israeliska uppskattningar av dödade terrorister och utomstående analytiker, och den här sidan är inte platsen att låtsas något annat. Den är platsen att säga att en hebreisk förkortning som används i varje allvarlig armés process för måluttagning inte är ett varumärke. Båda filmerna använder Naza eftersom båda strider om kollateral skada. Sättet att skilja dem åt är att läsa titelns andra del, speltiden och eftertexterna och sedan se den här filmen och Venedig-verket som två argument, inte som en titel som av en slump klövs i två.

Relaterad läsning: två filmer som heter Naza berättar olika historier om kriget i Gaza och Naza: Den sanna historien — IDF-soldater talar öppet.