0:00 / 41:23
0:00 / 11:58

Naza: Den sanna historien

Filmad nattetid på hustak i Tel Aviv: IDF-befälhavare som stred i Gaza visar hur terrororganisationen Hamas stred inifrån civilbefolkningen.

46 352 001

visningar

Inget manus. Inga ursäkter. Befälhavarna som var där.

De är höga IDF-befälhavare och underrättelseofficerare som tjänstgjorde i Gaza. På hustak i Tel Aviv nattetid, angivna efter befattning, berättar de vad de ställdes inför: Hamasterrorister i civila kläder, gisslan som hölls i bostäder, biståndslastbilar och de strikta reglerna för att öppna eld. Filmmaterialet och dokumenten visas i bild.

Bevisbördan ligger på dem som anklagar. Det här är bevisen, med officerarnas egna ord. Se filmen och döm själv.

Om filmen →

Filmen på 12 minuter →

Det här får du höra i filmen

Frågor och svar
  1. 01 Ett tunnelschakt under en barnsäng Vem gräver en tunnel under en barnsäng? Officerarna som hittade den beskriver rummet.
  2. 02 Terrorister utan uniform Uniformer kvarlämnade i tomma hem. Hamasterrorister som rör sig bland civila i vanliga kläder.
  3. 03 Ett beslut vid en vägspärr En man kommer fram med ett barn i handen. En officer berättar vad soldaterna gjorde.
  4. 04 Vem tog biståndslastbilarna? Befälhavare säger att beväpnade Hamasterrorister tog över konvojer. De beskriver vad de såg.
  5. 05 Så godkänns ett anfall Godkännanden, jurister och en regel som officerarna lever efter: råder det tvivel skjuter man inte.
  6. 06 Gisslans mediciner Skickad enligt en exakt lista över gisslan. Officerarna säger att inte en enda har berättat att de fått den.

Ur filmen

Se filmen

Möt skaparna

Om oss

Frågor och svar

Frågor och svar
Vad är ”Naza: Den sanna historien”?

En 41 minuter lång israelisk dokumentär som du kan se gratis på den här webbplatsen. Höga reservbefäl och underrättelseofficerare i IDF som tjänstgjorde i Gaza förklarar hur kriget fördes och varför, och filmen visar foton, filmmaterial och dokument i bild bredvid det de säger. Den är ingen ursäkt. Den är bevisen.

Vem gjorde den, och vem betalade för den?

Tre privatpersoner: Roi Danino, Ariel Averbuch och Hagay Gutman. De gjorde den och betalade för den själva. Ingen regering, armé eller organisation finansierade den. Deras bakgrund finns på sidan Om oss.

Har den israeliska regeringen stöttat, finansierat eller underlättat arbetet med filmen?

Nej. Tre privatpersoner gjorde ”Naza: Den sanna historien” och betalade produktionen ur egen ficka. Vi har inte fått någon finansiering eller något produktionsstöd från regeringen, militären eller någon annan extern part. Varken den israeliska regeringen eller IDF visste att vi gjorde filmen förrän den var klar.

Vårt oberoende är tydligt. Samtidigt har rapportering i The Jerusalem Post väckt frågor om NAZA-regissören Yuval Abrahams långvariga samarbete med Ahmed Alnaouq och om anklagelser om Alnaouqs kopplingar till Hamas. Frågor om oberoende och kopplingar förtjänar samma konsekventa granskning av båda produktionerna.

Israels ambassad i USA delade den färdiga filmen på eget initiativ, utan vår vetskap i förväg och utan samordning med oss. Vi tror att de gjorde det eftersom filmens styrka ligger i den sanning den avslöjar genom handfasta bevis, och vi välkomnar att privatpersoner och institutioner delar vår oberoende produktion så att publiken själv kan granska bevisen.

Vilken roll hade IDF i arbetet med filmen?

Ingen.

Visuella bevis är centrala för skillnaden mellan de två dokumentärerna. Vi anger vilka roller våra intervjupersoner hade under kriget och presenterar deras förstahandsvittnesmål tillsammans med omfattande visuell dokumentation, bland annat fotografier, inspelningar från kroppskameror, bilder från drönare och flygplan, terränganalys och verkliga cockpitbilder som visar anfall som avbröts eftersom civila fanns i närheten. Materialet ger tittarna konkreta bevis att granska tillsammans med vittnesmålen.

Filmmaterialet har beskrivits som ”avhemligat”. Det är inte så vi fick det. Vi har inte avhemligat något material eller fått det genom något produktionsavtal med IDF. En del tidigare opublicerat material spelades in av soldaterna som vittnar och lämnades direkt av dem, oberoende av något institutionellt deltagande från IDF.

En dokumentärs trovärdighet vilar på hur övertygande den underbygger sina påståenden. Vad såg varje vittne själv? Vilken roll och vilket ansvar hade de? Och avgörande: vilka stödjande bevis, om det finns några, visas faktiskt för tittaren, och vad visar de?

Att skydda källor kan vara legitimt. Men anonymitet kan inte ersätta bevis, och allvarliga anklagelser kräver mer än ”lita på mig”. Vi välkomnar granskning av våra vittnesmål och vår dokumentation. Vi förväntar oss att samma måttstock tillämpas på NAZA.

Stöttar den israeliska regeringen lanseringen eller marknadsföringen utöver sociala medier?

Nej. Utöver oberoende delning i sociala medier har vi inte fått någon hjälp från den israeliska regeringen med distribution eller marknadsföring.

Vissa har menat att en granskning av Hamas agerande inte tar sig an de frågor som NAZA väcker. Det avvisar vi. Hamas agerande är oumbärligt i varje seriös granskning av civila offer i Gaza. Varje skildring som bortser från Hamas medvetna metoder att placera civila i skottlinjen ger en förvrängd bild. Se ”Naza: Den sanna historien” och se Hamas metoder med egna ögon.

Vår ståndpunkt är tydlig: ”Naza: Den sanna historien” bevisar att de dokumenterade metoderna inte bara är enstaka incidenter, utan systematiska krigföringsmetoder som placerar civila i skottlinjen och gör det möjligt för Hamas att utnyttja deras lidande och död i propagandasyfte. Filmen lägger fram förstahandsberättelser och visuella bevis som stöder den slutsatsen.

Vad avslöjar det om Hamas prioriteringar när dess terrorister gör sig av med uniformerna och medvetet gömmer sig bland civila? Vår film besvarar den frågan.

IDF fick inte möjlighet att bemöta NAZA:s specifika anklagelser före den första publiceringen. Samma grundläggande krav på ansvarsfull journalistik bör gälla båda filmerna.

Se båda filmerna, granska de visuella bevis som den ena lägger fram och den andra saknar, och bilda dig en egen uppfattning.

Varför sitter officerarna med ryggen mot kameran?

De är tjänstgörande officerare i underrättelse- och operativa befattningar, så filmen skyddar deras identitet. De sitter med ryggen mot kameran, och filmen anger vilken befattning var och en hade. Det du hör kommer tillsammans med det du ser: filmmaterialet och dokumenten visas i bild.

Blogg

Blogg

Vem har fortfarande inte sett den här? Skicka den.