Vad BDS är, med grundarnas egna ord

Bojkott-, avyttrings- och sanktionskampanjen, känd som BDS, uppmanar konsumenter, campus, kyrkor, fackföreningar, företag och regeringar att isolera Israel tills landet godtar en fast lista av politiska krav. Dess organisatörer beskriver det som icke-våldsamt tryck efter mönster från kampen mot apartheid i Sydafrika. En skeptisk läsare bör börja med de texterna och sedan med de nedtecknade orden från kampanjens mest kända grundare, inte med slagord från något läger. Dokumenten beskriver inte en smal protest mot en viss regering eller en viss bosättning. De beskriver villkor som, om de uppfylls så som författarna definierar dem, skulle göra slut på Israel som en judisk nationalstat.

Vad uppropet från 2005 faktiskt säger

Den 9 juli 2005 utfärdade en koalition av arabiska grupper det palestinska civilsamhällets upprop för BDS. Foundation for Defense of Democracies återger dess tre krav: att få slut på ockupation och kolonisering av ”alla arabiska landområden” och montera ned barriären på Västbanken; att erkänna ”full jämlikhet” för arabiska medborgare i Israel; och att ”respektera, skydda och främja palestinska flyktingars rätt att återvända till sina hem och sin egendom”, en formulering som uppropet själv knyter till en rekommendation från generalförsamlingen 1948 (FDD).

Det tredje kravet är gångjärnet, och det är ofta det som förklaras minst för en västerländsk publik. BDS behandlar återvändande, också för senare generationer som gör anspråk på flyktingstatus, som en icke förhandlingsbar rätt till inresa i Israel innanför vapenstilleståndslinjerna från 1949. Med siffror publicerade på BDS egen webbplats noterade FDD mer än 7,25 miljoner människor beskrivna som arabiska flyktingar, mot omkring 6,7 miljoner judar och 1,9 miljoner araber som är israeliska medborgare. Omar Barghouti kräver i sin egen bok ett obegränsat återvändande för alla som gör anspråk på den statusen, däribland ättlingar till dem som lämnade 1948. FDD:s slutsats är att ett sådant återvändande skulle ersätta en demokrati med judisk majoritet med en annan stat med arabisk majoritet. Barghouti avvisar den demografiska invändningen som ett försvar för det han kallar en kolonial ordning. Det är inte ett missförstånd mellan de två sidorna. Det är själva tvisten (FDD).

Också det första kravet är vidare än ”Västbanken”. ”Alla arabiska landområden” lämnas odefinierade i uppropet. FDD noterar att ett slut på ockupationen av ”alla” sådana områden innebär att israelisk kontroll är illegitim även innanför linjerna från 1949. Att avsluta israelisk kontroll i det område israeler kallar Judeen och Samarien skulle, enligt kampanjens eget tredelade test, inte räcka.

Grundare, och vad de sade om Israels existens

Omar Barghouti, född i Qatar av arabiska föräldrar, hjälpte 2004 till att starta den palestinska kampanjen för akademisk och kulturell bojkott av Israel och är BDS främsta offentliga ansikte (Influence Watch). Den palestinska nationella BDS-kommittén bildades i Ramallah 2007 för att samordna arbetet. Många forskare för också isoleringsstrategin tillbaka till NGO-forumet vid Durban-konferensen 2001, som krävde ”fullständig och total isolering av Israel” (FDD).

Barghouti har inte talat i gåtor. USA:s representanthus citerade honom i H. Res. 246 av den 23 juli 2019: ”Vi motsätter oss en judisk stat i någon del av Palestina. Ingen palestinier, ingen rationell palestinier, inte en palestinier som har sålt ut sig, kommer någonsin att godta en judisk stat i Palestina” (Jewish Virtual Library). Samma biblioteks samling av hans uttalanden återger att ett enstatligt utfall skulle vara ”en enhetsstat där judar per definition blir en minoritet”, och att om flyktingar återvände på BDS villkor ”kommer den palestinska minoriteten att bli en palestinsk majoritet i det som i dag kallas Israel” (JVL). Ahmed Moor, som skrev som förespråkare för BDS, satte följden i en mening: ”BDS betyder verkligen slutet för den judiska staten.” Det är inte fientliga omskrivningar. Det är talarens egna ord.

Anti-Defamation League har använt det materialet för att skilja BDS från påtryckningar som syftar till en förhandlad tvåstatslösning. När två forskare som kallade sig sionister stödde bojkott som ett sätt att rädda en judisk stat vid sidan av en arabisk avvisade Barghouti stödet som ett försök att ”lägga beslag på” BDS. I hans framställning är problemet inte bara ockupationen efter 1967. Det är Israels existens som judisk stat (ADL).

Resultat, vändningar och det ekonomiska bokslutet

BDS har haft taktiska vinster: resolutioner i studentkårer, en del omröstningar i kyrkor och fack, påtryckningar mot kulturscener och några företagsbeslut om verksamhet på Västbanken. De episoderna är verkliga, och rörelsen gör reklam för dem. De har inte åstadkommit den isolering som uppropet från 2005 begärde. Jewish Virtual Librarys historia över kampanjen sluter sig till att den inte har påverkat Israels politik och har haft en obetydlig verkan på Israels ekonomi, medan handeln mellan USA och Israel har förblivit stark, med import och export på tillsammans mer än 38 miljarder dollar under den period den granskar (JVL).

Där företag har flyttat fabriker har arabiska arbetare från Judeen och Samarien ibland förlorat sina jobb. SodaStream, som anställde israeler och lokala araber på en anläggning på Västbanken, flyttade senare produktionen till Negev; efter flytten fortsatte BDS att ta sikte på företaget. Israeliska tjänstemän och en del företagsledare anför sådana fall som bevis för att kampanjen skadar människor den säger sig företräda (FDD). Akademiska sammanslutningar har antagit bojkotter av Israel, däribland en omröstning i American Studies Association 2013. Ett stort antal universitet vägrade följa dem: FDD noterar att mer än 450 rektorer för colleges och universitet 2007 undertecknade ett uttalande mot akademiska bojkotter, och Jewish Virtual Library uppger att företrädare för inte färre än 250 universitet avvisade bojkotter av Israel eller israeliska akademiska institutioner (FDD). Den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas sade i Sydafrika 2013 att han inte stödde en bojkott av Israel självt, samtidigt som han bad andra bojkotta bosättningar. PA och BDS är inte samma projekt (FDD).

Varför regeringar kallar det diskriminerande

Västerländska regeringar har behandlat nationalitetsbaserade bojkotter av Israel ungefär som de behandlade den tidigare bojkotten från Arabförbundet: som diskriminering i handeln, inte som vanligt meningsutbyte. Jewish Virtual Library räknar 38 amerikanska delstater med lagar, exekutiva order eller resolutioner som avråder från offentliga kontrakt eller investeringar hos företag som bojkottar Israel. År 2023 avböjde USA:s högsta domstol att ta upp Arkansas Times v. Waldrip och lät därmed ett avgörande från Eighth Circuit stå kvar, enligt vilket Arkansas lag om leverantörsintyg inte kränkte First Amendment såsom den tillämpades i det målet (JVL). H. Res. 246 motsatte sig BDS och bekräftade samtidigt amerikaners rätt att kritisera vilken regering som helst, också Israels, och antogs med 398–17 den 23 juli 2019 (JVL).

Tysklands förbundsdag antog den 17 maj 2019 en resolution som slog fast att ”BDS-rörelsens argument och metoder är antisemitiska.” Texten sade att BDS-taktiker ”ovillkorligen väcker associationer till nazisternas slagord ‘Kauft nicht bei Juden!’” — ”Köp inte av judar!” Omröstningen var politisk, inte en strafflag, och var inte rättsligt bindande (FDD). Frankrikes högsta domstol fastställde den 20 oktober 2015 domar mot aktivister som hade uppmanat till en stormarknadsbojkott av israeliska varor och behandlade uppropet som uppvigling till diskriminering på grund av nationellt ursprung (AJC). Nationella lagstiftare har inte behandlat BDS som vanligt meningsutbyte.

Diskrimineringsargumentet beror inte på att kritik av israelisk politik förbjuds. Det beror på en dubbel standard och på ett sluttillstånd. BDS organiserar ekonomiskt och kulturellt straff av den judiska staten bland världens ockupanter, människorättskränkare och etniskt definierade politiska enheter, och behandlar israeliska universitet, konstnärer och civila som legitima mål. H. Res. 246 slog fast att rörelsen ”inte erkänner, och många av dess anhängare uttryckligen förnekar, det judiska folkets rätt till nationellt självbestämmande.” Det är den linje många regeringar drar: protest mot politik är vanlig; en kampanj vars grundare avvisar judisk suveränitet ”i någon del av Palestina” är något annat.

Efter den 7 oktober 2023 blev den linjen lättare att se. Hamas massaker och det stadskrig som följde var, i BDS inramning, ytterligare skäl att isolera Israel. FDD noterade att kampanjen prisade den ”berättigade användningen av väpnat motstånd mot förtryckarnas militär och civila”, i stället för att behandla en rörelse som vill göra slut på Israel som judisk stat som ett hinder för fred (FDD). Läsare som vill ha den israeliska bokföringen av målutpekning, snarare än kampanjens sammanfattning av den, kan se filmen och den särskilda noten om anklagelsen om folkmord. Uppropet från 2005 har inte skrivits om. Det bör läsas så som det är skrivet.