# Vad BDS vill, med grundarnas egna ord

BDS-uppropet från 2005 och Omar Barghoutis egna ord riktar sig mot Israel som judisk stat, inte mot en politik. Därför kallar många regeringar BDS diskriminerande.

## Det viktigaste

- Den 9 juli 2005 utfärdade arabiska organisationer ett bojkottupprop som inkluderar en ”rätt till återvändande” för flyktingar till Israel (Foundation for Defense of Democracies).
- BDS-grundaren Omar Barghouti sade: ”Vi motsätter oss en judisk stat i någon del av Palestina” (USA:s representanthus, H. Res. 246, Jewish Virtual Library).
- Jewish Virtual Library räknar 38 amerikanska delstater med lagar, förordningar eller resolutioner som motverkar bojkotter av Israel.
- I maj 2019 sade Tysklands förbundsdag att BDS-rörelsens metoder är antisemitiska och jämförde dess ”Köp inte”-taktik med nazisternas slagord mot judar (Foundation for Defense of Democracies).

Kampanjen för bojkott, desinvestering och sanktioner, BDS, uppmanar konsumenter, universitet, kyrkor, fackföreningar, företag och regeringar att isolera Israel tills landet uppfyller en fast lista med politiska krav. Organisatörerna kallar det ickevåldsligt tryck, efter mönster från kampen mot apartheid i Sydafrika. Gott. Döm den inte efter dess slagord. Döm den efter dess grundtext och efter de dokumenterade orden från dess mest kända grundare. De dokumenten protesterar inte mot en enskild regering eller en enskild bosättning. De ställer villkor som, uppfyllda så som deras författare definierar dem, skulle göra slut på Israel som judisk nationalstat.

## Vad uppropet från 2005 faktiskt säger

Den 9 juli 2005 utfärdade en koalition av arabiska grupper Palestinian Civil Society Call for BDS. Foundation for Defense of Democracies redovisar dess tre krav. För det första att göra slut på det som uppropet kallar ockupationen och koloniseringen av ”alla arabiska landområden” och att riva barriären på Västbanken. För det andra att erkänna ”full jämlikhet” för arabiska medborgare i Israel. För det tredje att ”respektera, skydda och främja de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sina hem och egendomar”, en formulering som uppropet knyter till en rekommendation från generalförsamlingen 1948 ([FDD](https://www.fdd.org/wp-content/uploads/2020/01/fdd-report-war-by-other-means-a-history-of-anti-israel-boycotts-from-the-arab-league-to-bds.pdf)).

Det tredje kravet är gångjärnet, och västerländsk publik hör det sällan förklaras. BDS behandlar återvändandet, även för senare generationer som gör anspråk på flyktingstatus, som en icke förhandlingsbar rätt till inresa i Israel innanför vapenstilleståndslinjerna från 1949. Räkna själv. Med hänvisning till siffror som publicerats på BDS egen webbplats noterade FDD mer än 7,25 miljoner människor som beskrivs som arabiska flyktingar, mot omkring 6,7 miljoner judar och 1,9 miljoner araber som är israeliska medborgare. Omar Barghouti insisterar i sin egen bok på obegränsat återvändande för alla som gör anspråk på den statusen, inklusive ättlingar till dem som lämnade 1948. FDD:s slutsats: ett sådant återvändande skulle ersätta en demokrati med judisk majoritet med ytterligare en stat med arabisk majoritet. Barghouti avfärdar den demografiska invändningen som ett försvar för det han kallar en kolonial ordning. Det är inget missförstånd. Det är själva tvisten (FDD).

Det första kravet sträcker sig också långt bortom Västbanken. Uppropet definierar aldrig ”alla arabiska landområden”. FDD påpekar att ett slut på israelisk kontroll över ”alla” sådana landområden innebär att israelisk kontroll är illegitim även innanför linjerna från 1949. Att Israel lämnade det område som israeler kallar [Judeen och Samarien](https://nazadocumentary.com/sv/blog/what-is-judea-and-samaria) skulle alltså, enligt kampanjens eget tredelade prov, inte räcka.

## Grundarna, med egna ord

Omar Barghouti, född i Qatar av arabiska föräldrar, var med och startade Palestinian Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel 2004 och är BDS främsta offentliga ansikte ([Influence Watch](https://www.influencewatch.org/person/omar-barghouti/)). Palestinian BDS National Committee bildades i Ramallah 2007 för att samordna arbetet. Många forskare spårar isoleringsstrategin längre tillbaka, till NGO-forumet vid Durbankonferensen 2001, som krävde ”fullständig och total isolering av Israel” ([FDD](https://www.fdd.org/wp-content/uploads/2020/07/fdd-monograph-boykott.pdf)).

Barghouti har aldrig varit kryptisk. USA:s representanthus citerade honom i H. Res. 246 den 23 juli 2019: ”Vi motsätter oss en judisk stat i någon del av Palestina. Ingen palestinier, ingen förnuftig palestinier, ingen palestinier som inte har sålt ut sig, kommer någonsin att acceptera en judisk stat i Palestina” ([Jewish Virtual Library](https://www.jewishvirtuallibrary.org/house-passes-resolution-opposing-boycott-against-israel-h-res-246)). Samma biblioteks sammanställning av hans uttalanden noterar att en enstatslösning skulle vara ”en enhetsstat där judarna per definition kommer att vara en minoritet”, och att om flyktingarna återvände på BDS villkor ”kommer den palestinska minoriteten att bli en palestinsk majoritet i det som i dag kallas Israel” ([JVL](https://www.jewishvirtuallibrary.org/bds-in-their-own-words)). Ahmed Moor, som skrev som BDS-förespråkare, sade det i en mening: ”BDS innebär slutet för den judiska staten.” Ingen återger dem fritt. Det här är deras ord.

Anti-Defamation League använder den dokumentationen för att skilja BDS från påtryckningar som syftar till en förhandlad tvåstatslösning. När två forskare som beskrev sig själva som sionister förespråkade bojkott som ett sätt att rädda en judisk stat bredvid en arabisk avvisade Barghouti dem för att de försökte ”lägga beslag på” BDS. Enligt hans framställning är problemet inte bara Israels närvaro efter 1967. Det är Israels existens som judisk stat ([ADL](https://www.adl.org/resources/article/think-twice-jumping-bds-bandwagon)).

## Resultat, bakslag och den ekonomiska bilden

BDS har sina taktiska segrar: resolutioner i studentkårer, vissa omröstningar i kyrkor och fackföreningar, påtryckningar mot kulturscener och några företagsbeslut om verksamhet på Västbanken. De episoderna är verkliga, och rörelsen gör reklam för dem. De har inte lett till den isolering som uppropet från 2005 krävde. Jewish Virtual Librarys historik över kampanjen konstaterar att den inte har haft någon inverkan på Israels politik och en obetydlig effekt på Israels ekonomi, medan handeln mellan USA och Israel förblev stark, med import och export på sammanlagt mer än 38 miljarder dollar under den period som undersöks ([JVL](https://www.jewishvirtuallibrary.org/bds-movement)).

Och vem betalar när den fungerar? Där företag har flyttat fabriker har arabiska arbetare i Judeen och Samarien ibland förlorat sina jobb. SodaStream anställde israeler och lokala araber vid en anläggning på Västbanken, flyttade sedan produktionen till Negev, och BDS fortsatte att angripa företaget efter flytten. Israeliska företrädare och vissa företagsledare anför sådana fall som bevis för att kampanjen skadar just de människor den säger sig företräda ([FDD](https://www.fdd.org/analysis/2020/01/20/war-by-other-means/)).

Akademiska sammanslutningar har antagit bojkotter av Israel, bland annat genom en omröstning i American Studies Association 2013. Universiteten vägrade att följa efter i någon större utsträckning: FDD påpekar att mer än 450 rektorer för högskolor och universitet undertecknade ett uttalande mot akademiska bojkotter 2007, och Jewish Virtual Library noterar att företrädare för inte mindre än 250 universitet avvisade bojkotter av Israel eller israeliska akademiska institutioner (FDD). Till och med Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas sade i Sydafrika 2013 att han inte stödde en bojkott av Israel självt, samtidigt som han bad andra att bojkotta bosättningarna. Palestinska myndigheten och BDS är inte samma projekt (FDD).

## Varför regeringar kallar den diskriminerande

Västerländska regeringar har behandlat bojkotter av Israel på grund av nationalitet på samma sätt som de behandlade Arabförbundets äldre bojkott: som diskriminering i handeln, inte som vanlig opposition. Jewish Virtual Library räknar 38 amerikanska delstater med lagar, förordningar eller resolutioner som motverkar offentliga kontrakt med, eller investeringar i, företag som bojkottar Israel. År 2023 avböjde USA:s högsta domstol att ta upp Arkansas Times v. Waldrip, vilket lät en dom från den åttonde federala appellationsdomstolen stå kvar om att Arkansas lag om intyg från leverantörer inte bröt mot det första tillägget till konstitutionen så som den tillämpades i det fallet ([JVL](https://www.jewishvirtuallibrary.org/anti-bds-legislation)). H. Res. 246 tog ställning mot BDS samtidigt som den bekräftade amerikanernas rätt att kritisera varje regering, inklusive Israels, och antogs med 398 röster mot 17 den 23 juli 2019 ([JVL](https://www.jewishvirtuallibrary.org/house-passes-resolution-opposing-boycott-against-israel)).

Tysklands förbundsdag antog den 17 maj 2019 en resolution som konstaterade att ”BDS-rörelsens argument och metoder är antisemitiska”. Texten sade att BDS taktik ”oundvikligen väcker associationer till nazisternas slagord ’Kauft nicht bei Juden!’” – ”Köp inte av judar!” Omröstningen var politisk, inte en strafflag, och var inte rättsligt bindande (FDD). Frankrikes högsta domstol fastställde den 20 oktober 2015 domar mot aktivister som hade uppmanat till en bojkott av israeliska varor i en livsmedelsbutik, och behandlade uppmaningen som hets till diskriminering på grund av nationellt ursprung ([AJC](https://www.ajc.org/news/how-france-made-boycotting-israeli-products-illegal)). Nationella parlament och domstolar har inte behandlat BDS som vanlig opposition.

Anklagelsen om diskriminering bygger inte på att kritik av israelisk politik tystas. Den vilar på en dubbel måttstock och på ett slutmål. Av alla världens stater som anklagas för övergrepp, och alla dess nationer som definieras av ett folk, pekar BDS ut den judiska staten för ekonomiskt och kulturellt straff, och behandlar israeliska universitet, konstnärer och civila som legitima mål. H. Res. 246 konstaterade att rörelsen ”inte erkänner, och många av dess anhängare uttryckligen förnekar, det judiska folkets rätt till nationellt självbestämmande”. Det är den gräns som många regeringar drar. Att protestera mot en politik är vanligt. En kampanj vars grundare avvisar judisk suveränitet ”i någon del av Palestina” är något annat.

## Efter den 7 oktober

Efter den 7 oktober 2023 blev gränsen omöjlig att missa. I BDS-rörelsens framställning var massakern som terrororganisationen Hamas begick, och stadskriget som följde, ytterligare skäl att isolera Israel. FDD noterade att kampanjen hyllade den ”berättigade användningen av väpnat motstånd mot förtryckarnas militär och civila”, i stället för att behandla en rörelse som är fast besluten att göra slut på Israel som judisk stat som ett hinder för fred ([FDD](https://www.fdd.org/analysis/2023/10/13/the-bds-campaign-embraces-hamas-massacre-and-the-world-will-remember/)). Om du vill ha IDF:s historik över målsättning från de människor som genomförde den, snarare än kampanjens sammanfattning av den, se [Naza: Den sanna historien](https://nazadocumentary.com/sv/film) och läs vår text om [anklagelsen om folkmord](https://nazadocumentary.com/sv/blog/the-genocide-claim).

Provet är enkelt: uppropet från 2005 står fortfarande kvar, så läs det som det är skrivet. Fråga sedan alla som skriver under det vilken del av Israel de skulle låta stå kvar. Barghouti har redan svarat: inte ”någon del”.