# Var kritiken av Israel slutar och antisemitismen börjar IHRA-texten, BDS-praktiken och omröstningar i Berlin och Bryssel drar en linje mellan politikkritik och att rikta in sig på judar som judar. ## Det viktigaste - IHRA:s arbetsdefinition säger att kritik av Israel som liknar den som riktas mot vilket annat land som helst inte kan betraktas som antisemitisk (Jewish Virtual Library). - Den 1 juni 2017 uppmanade Europaparlamentet EU:s medlemsstater att själva anta IHRA-definitionen (Jewish Virtual Library). - Den 17 maj 2019 bedömde förbundsdagen BDS-metoder som antisemitiska och sade att klistermärkena „Köp inte“ på israeliska varor påminner om nazisternas slagord mot judiska butiker (CAMERA; Jewish Virtual Library). - PACBI uppmanar till bojkott av alla israeliska akademiska och kulturella institutioner och manar publiken att undvika ensembler som Israels balett och Israels filharmoniska orkester (NGO Monitor). ## En arbetslinje, inte en munkavle Demokratisk diskussion om Israel är inte i sig själv antisemitism. Israeliska tidningar, domstolar och officerare tvistar varje vecka om bosättningar, proportionalitet och krigets förande. Självständigt israeliskt arbete som [filmen](https://nazadocumentary.com/sv/film) finns eftersom de diskussionerna är verkliga. Den nyttiga frågan för en skeptisk läsare är snävare: när slutar ett yttrande eller en kampanj att behandla Israel som en stat som kan ha fel, och börjar behandla judar som ett folk som får skys, klandras eller nekas de rättigheter andra folk behåller. Den linjen är omstridd. Den är inte inbillad. Definitioner, bojkottregler, campusfall och parlamentariska omröstningar lämnar ett pappersspår. ## Vad IHRA-texten faktiskt säger I maj 2016 antog Internationella alliansen för hågkomst av Förintelsen (International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA) en rättsligt icke-bindande arbetsdefinition: „Antisemitism är en viss uppfattning om judar, som kan uttryckas som hat mot judar.“ Samma dokument säger, i en mening som kritiker ofta utelämnar, att „kritik av Israel som liknar den som riktas mot vilket annat land som helst inte kan betraktas som antisemitisk.“ De illustrerande exemplen som följer handlar om sammanhang, inte om ett förbud att tala om Gaza, ockupationen eller Netanyahu. De markerar bland annat att neka judar en rätt till självbestämmande medan andra nationer lämnas orörda, att tillämpa måttstockar som inte krävs av andra demokratier, att använda klassiska antisemitiska bilder för att beskriva Israel, att jämföra israelisk politik med nazisterna och att hålla judar kollektivt ansvariga för den israeliska staten. Anti-Defamation League, som stöder IHRA som vägledning och utbildning snarare än som ett nytt yttrandebrott, noterar att en del av de Israel-relaterade exemplen förblir skyddade yttranden enligt USA:s konstitutions första tillägg. Textens värde i den läsningen är diagnostiskt: den förklarar varför vissa troper är antisemitiska även när de anländer klädda som utrikespolitisk diskussion. Den gör inte varje skarp kommentar till hat. Den 1 juni 2017 godkände Europaparlamentet en resolution som ställde sig bakom IHRA-definitionen och uppmanade medlemsstaterna att själva anta den, att skydda judiska samfund från hatbrott och hatpropaganda och att stödja rättsväsendets utredningar av antisemitiska angrepp. Tyskland antog definitionen senare samma år. År 2019 återvände förbundsdagen till samma åtskillnad när den fördömde uttalanden „som är formulerade som påstådd kritik av Staten Israels politik, men i själva verket är uttryck för hat mot det judiska folket.“ ## Debatten kring definitionen Motståndet är allvarligt och bör sägas med sina egna ord. Institute for Strategic Dialogue noterar att yttrandefrihetsaktivister har hävdat att IHRA kväver yttranden genom att behandla en del kritik av sionismen och Israel som antisemitism. Konkurrerande texter, däribland Jerusalemdeklarationen om antisemitism och Nexus-dokumentet, försöker dra linjen snävare. American Jewish Committee noterar att ingen regering har ställt sig bakom de alternativen och att Jerusalemdeklarationen försvarar att hålla Israel mot en dubbel måttstock och försvarar bojkott-, avinvesterings- och sanktionskampanjen vars grundare har sagt att han vill montera ned den judiska staten. Institute for Strategic Dialogue, som beskriver Jerusalemdeklarationen med dess egna ord, säger att dess författare särskilt vill skydda förespråkande för rättigheter och självbestämmande för araber från Gaza och från Judeen och Samarien, att den behandlar stöd för en binational stat med full medborgerlig jämlikhet som icke-antisemitiskt även om det skulle göra slut på Israel som judisk stat, och att den behandlar BDS som en kampanj av bojkott och sanktioner snarare än som antisemitism i sig. Det är ett påstående om yttrandefrihet, inte ett fynd att antisemitism är sällsynt. Det bör vägas mot IHRA:s egen undantagsregel för vanlig landkritik och mot fall där „kritik“ bara tillämpas på judar. Institute for Strategic Dialogue har noterat ett stort överlapp som ropen döljer: båda sidor är överens om att israelisk politik kan kritiseras, och båda är överens om att kritik kan vara antisemitisk till form eller motiv. Striden gäller dubbla måttstockar, förnekande av judiskt självbestämmande och nazist- eller apartheidanalogier. Det är inte semantiska petitesser. De avgör om en judisk student är en medborgare med en åsikt eller en ställföreträdare för en regering. ## När bojkotter träffar judar snarare än politik Bojkott-, avinvesterings- och sanktionsrörelsen presenterar sig som en kampanj mot den israeliska staten, efter mönster av isoleringen av apartheidens Sydafrika, och inte som en kampanj mot judar. CAMERA har noterat att Palestinas nationella BDS-kommitté insisterar på att den motsätter sig „alla former av rasism, inbegripet antijudisk rasism“, och dess klagomål att motståndare blandar ihop tryck på Israel med antijudisk rasism. Den självbeskrivningen bör noteras. Det bör de skrivna reglerna också. Den palestinska kampanjen för akademisk och kulturell bojkott av Israel (PACBI), som inleddes 2004 som en grundande gren av BDS, har uppmanat världssamfundet att bojkotta israeliska akademiska och kulturella institutioner på den grunden att de institutionerna är medskyldiga i ett förtryckssystem. NGO Monitor citerar PACBI som manar publiken att bojkotta israeliska konstnärer som Israels balett och Israels filharmoniska orkester, vilka PACBI anklagar för att vara „partner med staten i att planera, genomföra och vitmåla krigsförbrytelser och brott mot folkrätten.“ InfluenceWatch noterar PACBI:s påstående att den „överväldigande majoriteten“ av israeliska och proisraeliska akademiker är medskyldiga, antingen genom att försvara staten eller genom att fördöma den otillräckligt. Det är inte en sanktion mot en lag. Det är ett lojalitetstest av musiker och universitet. På amerikanska campus når samma logik diasporajudar. En ADL-genomgång av campusverksamhet 2020–2021 fann att de officiella BDS-riktlinjerna för kulturell bojkott, som uppmanar till att sky „verksamheter som involverar Israel, dess lobbygrupper och medskyldiga institutioner“, har haft en „orimligt stor påverkan på den judiska gemenskapen“, eftersom pro-BDS-grupper ofta behandlar vanliga amerikanska judiska organisationer som „lobbygrupper“ eller „medskyldiga institutioner“. Antinormaliseringsregler, som behandlar evenemang med israeler och araber från Gaza eller från Judeen och Samarien som illegitima om de antyder „paritet“, har samma verkan. Så blir en politikbojkott en gemenskapsbojkott. Enskilda fall visar samma förskjutning från regering till person. I september 2018 drog professorn John Cheney-Lippold vid University of Michigan tillbaka en utlovad rekommendation sedan han fått veta att studenten sökte ett program i Israel; universitetet gav honom en disciplinpåföljd och sade att hans „uppträdande har fallit långt under universitetets och collegets förväntningar på hur … lärare umgås med studenter och behandlar dem.“ En oberoende utredning av Storbritanniens National Union of Students, sammanfattad av Institute for Strategic Dialogue, fann brister i att förebygga antisemitiska trakasserier som använde blodanklagelse- och Rothschildtroper och höll judiska studenter ansvariga för den israeliska staten. Det är IHRA-exempel i vanliga kläder: kollektiv skuld, konspiration och ett prov som andra etniska grupper inte ombeds göra. ## Parlament, klistermärken och BDS-svaret Den 17 maj 2019 antog förbundsdagen, på förslag av CDU/CSU, SPD, FDP och Allians 90/De gröna, en resolution om att stå emot BDS-rörelsen och bekämpa antisemitism. Foundation for Defense of Democracies noterar att omröstningen var politisk, inte en strafflag. Förslaget citerar IHRA, upprepar ett tvåstatersmål och gör sedan en historisk anmärkning som tyska lagstiftare har rätt att göra. CAMERA citerar den antagna texten: „argumentationsmönstret och metoderna i BDS-rörelsen är antisemitiska“, och BDS-uppmaningar att bojkotta israeliska konstnärer och klistermärkena „Köp inte“ på israeliska varor „påminner om den fruktansvärdaste fasen i tysk historia.“ Jewish Virtual Librarys engelska återgivning av samma förslag säger att de klistermärkena „ovillkorligen tänder minnet av den nazistiska … parole ‘Kauf nicht bei Juden!’ (Köp inte av judar).“ Förbundsdagen beslöt att inte finansiera organisationer som ifrågasätter Israels rätt att finnas eller som aktivt stöder BDS, och bad andra offentliga organ att följa efter. BDS och en del tyska kritiker svarade att resolutionen kyler politiska yttranden. CAMERA citerar Palestinas nationella BDS-kommitté som avvisar „antijudisk rasism“ och insisterar på att den riktar sig mot en regim, inte ett folk. Jürgen Trittin, en grön lagstiftare som motsatte sig förslaget, hävdade att det fanns „ett klimat av skrämsel mot kritiker av Israels ockupationspolitik“ och att likställandet av BDS med antisemitism skulle förtala icke-våldsliga kampanjdeltagare. Läsare kan hålla båda tankarna: bojkotter av stater är ett känt verktyg, och en bojkott vars skrivna kriterier stämplar israeliska körer och orkestrar som medskyldiga och vars campuspraktik behandlar judiskt studentliv som medskyldighet handlar inte längre bara om kabinett och gränser. Samma åtskillnad gäller de svåraste anklagelserna om Gazakriget, däribland [anklagelsen om folkmord](https://nazadocumentary.com/sv/blog/the-genocide-claim). Bevis, rätt och militär praktik kan diskuteras, så som filmen försöker göra med namngivna officerare snarare än med en kör. Det som inte kan smugglas in som „kritik“ är det äldre draget: judar, som judar, måste svara för en stat, förlora kulturell ställning eller bevisa en oskuld som ingen annan diaspora behöver bevisa. IHRA avslutar inte den striden. Den sätter namn på den. Relaterad läsning: [vad BDS är, med grundarnas egna ord](https://nazadocumentary.com/sv/blog/what-is-the-bds-movement).